weight-losss-diets.com

Återigen, en gång till, nu igen har jag fått urinvägsinfektion. Jag vet inte hur många gånger det har hänt nu. Vågar knappt räkna så många gånger är det. Lika jobbigt och smärtsamt är det varje gång också. Jag önskar att jag kunde vaccinera bort, slippa, aldrig mer, hej då liksom. Men det går tydligen inte. Antagligen så vill ingen satsa pengar på ett sådant vaccin. Jag tänker inte ge mig in i några konspiratoriska spekulationer om varför det förhåller sig så. Det skulle bara bli deprimerande och ja en aning tråkigt. Just nu vill jag bara ha något som lindrar besvären. Hur gjorde folk förr förresten? Jag menar det var ju inte varmare i stugorna på 1800-talet direkt. Det borde finnas någon huskur eller något effektivt naturläkemedel som glömts bort. Eller i varje fall som få känner till. För övrigt känns det som om vi är sjukare nu, som folk, än vad vi var för hundra år sedan (om man bortser från penicillin förstås det var en bra uppfinning).

Alla verkar ha pool nuförtiden. Eller inte riktigt alla kanske. Men alltfler i min bekantskapskrets har faktiskt skaffat sig sådana. Självklart vill inte jag vara sämre. Det skulle dessutom vara underbart att ha sin alldeles egna privata pool. Där jag kan simma och bada utan att behöva trängas med de skrikande ungar och inkontinenta tyskar som likt insektssvärmar tar över alla allmänna badplatser om somrarna. Nej det måste få ett slut. Jag ska skaffa mig en egen pool. Helst av allt skulle jag vilja ha en i full skala. En bassäng på minst 25 meter. Dessvärre har jag inte plats för en sådan intill huset. Jag skulle bli tvungen att annektera en bra bit av grannens tomt för det. Sedan så har jag nog inte råd med en sådan anläggning heller. Men det skulle nog vara genomförbart att bygga en på så där tolv gånger fyra meter. Det borde bli lagom dessutom.

Jag har allt mer kommit att tvivla på verkligheten. Ingeting känns hållbart och beständigt längre. Hela min verklighetsuppfattning är gungning, det är till och med så att jag har börjat tvivla på mina synintryck. Det som mina ögon och öron förmedlar är inte sanningen, det ger mig bara en del av ett skeende som någon annan kan uppfatta helt annorlunda dessutom passar min hjärna på at omtolka det som jag tror mig ha sett och hört. På ett filosofiskt plan blir det ännu jobbigare. Jag börjar allt mer hålla med den där satans Wittgenstein. Vi kan inte ta något förgivet inget är sant. Jag kanske är i klimakteriet, jag kanske är en elvaårig pojke eller en hund. De saker som jag trodde och upprätthållit som fina minnen kanske egentligen var betydelselösa eller till och med hemska. Vatten är inte vått. Förstår jag egentligen mitt eget språk eller uppfattar jag de ord folk säger till mig på ett helt annat sätt än avsett. Jag tror jag börjar bli paranoid också.

Det är aldrig lätt att först med att prova något. En teknik, en system av något slag eller en ny tankemodell. Gör man något som inte lyckas, kanske bara en detalj, finns nämligen alltid risken att man blir svårligen demoniserad av sin belackare efteråt. De kanske till och med försöker skylla sina egna illdåd på avfällingen och önskar denne benskörhet. Det finns många exempel genom hela mänsklighets historia på det här fenomenet. Ett flertal pionjärer på lika många områden har trots sina enorma framsteg beskyllts för att vara både det och det andra, ibland rent groteska osanningar som är uppenbara fabrikationer. Jag tänker nu särskilt på en historisk figur som utsatts för så mycket smutskastning och behäftats med så mycket lögner att det är rent skrämmande. Jag tänkte gå in på några detaljer eller så. Det räcker bara att poängtera att det är lätt att bli lurad. Allt blir så suddigt i detta nät av lögner att man knappt vet vad som vad längre, så här känns det nog att ha försvagad syn på grund av försvagning i skelettet och benskörhet antar jag. Många myter och lögner cirkulerar och har gjort det länge. Ta ingen på orden. Lita enbart på fakta.

Jag har dessvärre börjat lägga på mig några kilo för mycket kring midjan på senare tid, den saken är alldeles uppenbar. Jag måste skärpa till mig här och det kvickt ifall jag inte vill sluta som en Michelin-gubbe. Och så kan vi ju verkligen inte ha det, jag vägrar faktiskt. Så nu är det dags att ta tag i saken innan det blir värre och så illa att jag inte ens orkar göra någonting åt saken längre. Jag ska börja träna intensivt, det har jag redan bestämt. Just nu lutar det åt simning. Simning är bra träning för hela kroppen och dessutom är jag bra på det. Men jag skulle behöva något som ökar min fettförbränning ytterligare också. Jag har läst om ett flertal preparat och naturläkemedel men det är svårt att välja den rätta. Alla kan ju inte vara lika bra eller hur? Något är säkert ren bluff och det vill jag ju gärna undvika.

Jag har egentligen aldrig varit intresserad människors små futtiga mellanhavanden som gräl eller en misslyckad plastikoperation. Nej, det är det stora frågorna som är min grej. Universum och sådant. Filosofi. Meningen med livet. Huruvida Beggar’s Banquet eller Exile on Main St. är den bästa Stonesplattan, för det är definitivt någon av de två även om Let it bleed och Sticky Fingers båda kommer väldigt nära. Enligt min mening är det definitivt så i varje fall. Jag var ett tag inne på att det var det var en helt annan Stonesplatta (ganska dålig så jag avslöjar inte vilken) som var bäst men det sa jag mest för att vara annorlunda tror jag. Men jag har släppt de där obstinata fånerierna nu. Ingen mening med att hålla på så längre. Jag orkar inte heller. Hävda en ståndpunkt som jag egentligen inte skriver under på bara för att skilja ut mig från mängden, det finns andra bättre sätt att göra det.

Jag är milt hypokondriskt lagd, det har jag alltid varit. Eller milt är kanske fel ord, jag är rejält rädd för att bli sjuk på det ena eller andra sättet om jag ska vara ärlig. Det går förstås i perioder. Ibland kan jag vara relativt fri bekymmer och oro. Men vid andra tillfällen kan jag känna en närmast panisk skräck för att drabbas av någon hemsk åkomma. Det finns ett inslag av rundgång i den här dessutom som går ut på följande. Jag är under ett par veckors tid säker på att jag drabbats av cancer eller någon fruktansvärd tropisk sjukdom. Dödsångesten sätter in, jag börjar skriva mitt testamente. Men så några senare inser att jag inte alls har den där dödliga sjukdomen. Men igen. Nu inser jag visserligen att allt har varit ett hysteriskt utslag av min hypokondri och det är väl bra så om det inte hade varit för att jag nu ofelbart slås insikten att jag under det här sjuknojiga skovet varit så upptagen av min fiktiva sjukdom att jag förmodligen negligerat symptom på något riktigt som förmodligen drabbat mig under tiden. Ser jag inte lite dåligt börjar jag tänka, jag kanske har fel på gula fläcken eller en hjärntumör. Och så börjar allt om från början igen.