weight-losss-diets.com

Jag är milt hypokondriskt lagd, det har jag alltid varit. Eller milt är kanske fel ord, jag är rejält rädd för att bli sjuk på det ena eller andra sättet om jag ska vara ärlig. Det går förstås i perioder. Ibland kan jag vara relativt fri bekymmer och oro. Men vid andra tillfällen kan jag känna en närmast panisk skräck för att drabbas av någon hemsk åkomma. Det finns ett inslag av rundgång i den här dessutom som går ut på följande. Jag är under ett par veckors tid säker på att jag drabbats av cancer eller någon fruktansvärd tropisk sjukdom. Dödsångesten sätter in, jag börjar skriva mitt testamente. Men så några senare inser att jag inte alls har den där dödliga sjukdomen. Men igen. Nu inser jag visserligen att allt har varit ett hysteriskt utslag av min hypokondri och det är väl bra så om det inte hade varit för att jag nu ofelbart slås insikten att jag under det här sjuknojiga skovet varit så upptagen av min fiktiva sjukdom att jag förmodligen negligerat symptom på något riktigt som förmodligen drabbat mig under tiden. Ser jag inte lite dåligt börjar jag tänka, jag kanske har fel på gula fläcken eller en hjärntumör. Och så börjar allt om från början igen.